S/S Great Eastern var en oceanångare som konstruerades av Isambard Kingdom Brunel. Hon var med sina 211 meters längd med god marginal, världens största fartyg när hon sattes i tjänst 1858 och förblev så fram till RMS Oceanic 1899 sjösattes. Fartyget var byggt i järn, vilket inte hade samma styrka och hållfasthet som stål, vilket senare användes med stor framgång i framtida skeppsbyggen. Ett dubbelskrov, ovanligt under denna tidsperiod, gjorde fartyget sjösäkert. Fartyget drevs med ångmaskiner som i sin tur drev skovelhjulen på fartygets båda sidor samt en tidig form av skeppspropeller. Som komplement var fartyget utrustat med segel.
Avsett för trafik till Australien men på grund av låg efterfrågan, seglade hon istället utan större framgång över Atlanten 1860-1863. Efter en konkurs byggdes hon om för att lägga ut transatlantiska telegrafkabeln 1865-1866 och lade sammanlagt ut ca 50,000 km telegrafkabel 1866-1878. Då var hon det enda fartyget som kunde utföra detta uppdrag.
Företaget Eastern Steam Navigation Company grundades år 1851 för att finansiera och bygga skeppet. Visionerna var stora att Great Eastern skulle bli större, starkare och mer imponerande än alla andra fartyg som någonsin byggts.
Till chefsingenjör utsågs britten Isambard Kingdom Brunel som ansågs vara tidens skickligaste och mest visionäre ingenjör. John Scott Russell utsågs till arkitekt. Han försattes emellertid i konkurs i februari 1856 och fordringsägarna stoppade bygget. Efter tre månader gick fordringsägaren med på en förlikning och skeppsbygget fortgick ett år till. Jungfruresan påbörjades den 7 september 1859.
Fartyget var avsett för 4.000 passagerare i trafik på rutten Storbritannien-Australien, men visade sig ekonomiskt olönsamt i linjetrafik. Fartygets konstruktion gjorde även att hon rullade starkt vid sjögång vilket gjorde resorna obehagliga.
År 1899 höggs fartyget upp i Rock Ferry vid mynningen av floden Mersey och det tog 18 månader att skrota skeppet. En av masterna står nu som flaggstång på Kop end på Anfield Road i Liverpool.
